Att frukta döden och att avsäga sig livet
Döden. Tungt ämne att gå ut med skulle många säga. Patetiskt försök till ett djupt resonomang skulle andra säga. Jag struntar faktiskt i vilket.
I vår värld av frenetiskt självförverkligenade och egoism är döden av det upphöjda jaget något som skrämmer många och som det därför inte talas om. Döden är bortom tiden för planer, bortom det vi kan göra till vår fördel, bortom vår trygghet i relationer, pengar, land och ägodelar. Bortom det moderna samhällets kub till vidsyntet. I kuben stänger vi döden ute, men jag tror vi behöver prata den.
Om en människa idag tror att det finns liv efter döden, avisas hon av de allra flesta (och märk av de allra flesta) som inskränkt och naiv. Hon får ett lätt nedlåtande fnitter som en bildlig klapp på huvudet, kanske på sin höjd en halvhjärtad disskusion, och bakom hennes rygg stängs diverse portar i hemlighet. Detta vet jag av erfarenhet. Därför frågar jag mig: Varför är majoriteten av alla levande varelser i vårt avlånga land så säkra på att allt blir svart när vårt jordeliv tar slut? Varför är det så få som använder sig av sin fantasi och sitt intellekt (de är ju trots allt produkt av samma prodcent, hjärnan) och inser att alla andras tankar kanske inte är de som stämmer? Det finns miljontalssätt att tänka om döden, och ändå är det så många som väljer den allra tråkigaste och jobbigaste vägen att gå.
Rädslan för döden uppnår idag oanande höjder, speciellt i det sekulariserade landet Sverige. Grunden till alla konflikter är rädsla för det okända, så även kampen mot vår egen kropp (och själs?) tickande klocka. Vi blir lärda att vårt liv är nu, och att vi måste satsa allt nu, NU! även om det sker på bekostnad av andra. Vi ska sticka ut, men inte på ett obekvämt sätt. Mamma populärkultur lär oss att sluta använda vår hjärna och följa hennes minsta vink. Läskigt kan man tycka, men de allra flesta väljer altså att istället vara rädda för något så naturligt som vår dödsdag. Så påverkade är vi av vår mor, att vi inte längre kan se det otroliga i att dö. För den är otrolig, ett oskrivet kapitel som ingen, absolut ingen vet någonting om.
Genom att vägra fantisera och prata om döden så tror jag att vi avsäger oss en stor del av det som av livet var menat oss. Döden är inte slutet för oss, och för min egen del kommer det att bli det största äventyret i mitt liv. Men först ska jag leva mitt liv fullt ut, och vara glad över det.
Intressant text Sophie! Jättebra jue! =)
Jag tänker ofta, ofta på döden. Och det är sant det du säger, att här i Sverige har de flesta en syn på döden som slutet. För mig känns det även det mest logiska.
Jag tror att medvetenheten är ett resultat som kommer fram av alla faktorer som skapar den - alla våra sinnen i hjärnan. Jag tror inte på en själ, men naturligtvis tror jag på själen i talesätt. Att "det gjorde själen gott" t.ex, Men det är bara ett resultat från hjärnan anser jag.
För mig känns det inte så jobbigt med döden eftersom jag tror jag kommer få det lika jobbigt som jag hade det för tusen år sen, eller lika jobbigt som mitt barnbarn har det just nu. Man existerar inte. Inte plus, inte minus ... inte ens noll ( =S )
När hjärnan dör så försvinner medvetenheten tror jag. Men jag är glad att någon kommer och tar upp en så pass viktig och intressant fråga! Den är för stor för att bara ignoreras!
Kan inte riktigt hålla med synen att sekulariseringen skulle få människor att bli stressade att börja leva... glöm inte att sekularisering innebär bara en enda sak - att låta staten vara nollställd till alla religioner och icke-religioner. Sekularisering är alltså lika mycket fairplay mot alla åsikter, och bör inte på nåt sätt kopplas till ateism eller att sekularister inte tror på efterliv. Sekul. är bara rättvisa i sina renaste form - nollstäldhet till religioner.
Skulle vara jättekul att disskutera nån gång om detta!
Tack för ämnet Sophie! =)
Bra grejer!
Vore fint att diskutera döden över en fika någon gång, lite utav ett favoritämne! :)
Intressant samband mellan eskalerad individualism och rädsla inför döden. Jag har inte tänkt på det förut.
Jag tror att det bottnar i ett kontrollbehov. Vi är i olika grad beroende av självstyrning, eller, för att låna Giddens ord:
"Vi vill kolonisera framtiden för att bota vår ångest."
Du har helt rätt i att det vedertagna antagandet om döden bara är ett antagande. Det finns ingenting som gör det rimligare än andra postulat.
Bra inlägg. Du borde skriva oftare.
