sophie

Igår var det carneval i Cádiz. Lite bilder och bevis på att jag har träffat människor också, inte bara hundar utan koppel.

Döden. Tungt ämne att gå ut med skulle många säga. Patetiskt försök till ett djupt resonomang skulle andra säga. Jag struntar faktiskt i vilket. 

I vår värld av frenetiskt självförverkligenade och egoism är döden av det upphöjda jaget något som skrämmer många och som det därför inte talas om. Döden är bortom tiden för planer, bortom det vi kan göra till vår fördel, bortom vår trygghet i relationer, pengar, land och ägodelar. Bortom det moderna samhällets kub till vidsyntet. I kuben stänger vi döden ute, men jag tror vi behöver prata den.

Om en människa idag tror att det finns liv efter döden, avisas hon av de allra flesta (och märk av de allra flesta) som inskränkt och naiv. Hon får ett lätt nedlåtande fnitter som en bildlig klapp på huvudet, kanske på sin höjd en halvhjärtad disskusion, och bakom hennes rygg stängs diverse portar i hemlighet. Detta vet jag av erfarenhet. Därför frågar jag mig: Varför är majoriteten av alla levande varelser i vårt avlånga land så säkra på att allt blir svart när vårt jordeliv tar slut? Varför är det så få som använder sig av sin fantasi och sitt intellekt (de är ju trots allt produkt av samma prodcent, hjärnan) och inser att alla andras tankar kanske inte är de som stämmer? Det finns miljontalssätt att tänka om döden, och ändå är det så många som väljer den allra tråkigaste och jobbigaste vägen att gå.

Rädslan för döden uppnår idag oanande höjder, speciellt i det sekulariserade landet Sverige. Grunden till alla konflikter är rädsla för det okända, så även kampen mot vår egen kropp (och själs?) tickande klocka. Vi blir lärda att vårt liv är nu, och att vi måste satsa allt nu, NU! även om det sker på bekostnad av andra. Vi ska sticka ut, men inte på ett obekvämt sätt. Mamma populärkultur lär oss att sluta använda vår hjärna och följa hennes minsta vink. Läskigt kan man tycka, men de allra flesta väljer altså att istället vara rädda för något så naturligt som vår dödsdag. Så påverkade är vi av vår mor, att vi inte längre kan se det otroliga i att dö. För den är otrolig, ett oskrivet kapitel som ingen, absolut ingen vet någonting om.

Genom att vägra fantisera och prata om döden så tror jag att vi avsäger oss en stor del av det som av livet var menat oss. Döden är inte slutet för oss, och för min egen del kommer det att bli det största äventyret i mitt liv. Men först ska jag leva mitt liv fullt ut, och vara glad över det.